Tidig historia | Georg Furtenbach

Georg Furtenbach



Enligt svensk muntlig familjetradition ska Georg Furtenbach ha varit kavallerigeneral i kejsaren av Österrikes tjänst. Han ska även ha varit arvtagare till ett slott men blev enligt vissa versioner av historien lurad på sitt arv.
Under det nya året 1656 trädde Georg Furtenbach i drottning Hedvig Eleonoras tjänst som handskivare. Källor avslöjar inte hur han kom dit eller hur han fått denna roll. Drottningen kom till Sverige redan i 1654 och Georg finns inte uppräknad som en av dom dom ingick i hennes hovstat. Det första brevkonceptet av hans hand i drottningens arkiv är daterat den 2 Februari 1656.

Georg Furtenbachs arbetshistoria



Utdrag ur den Furtenbachska släktboken

Den unge invandrarens start i det nya landet kan således sägas ha varit god. Förhållandena skulle emellertid komma att ändras till det sämre efter konungens död. Då sammanslogs nämligen från nyåret 1661 de bägge hovstaterna - konungens och drottningens - till en. Denna reducerades dessutom för att minska hovhållningens utgifter. Bland dom som i samband härmed miste sin anställning, var Furtenbach. Vad skulle han nu göra? Tiderna voro svåra, penningarna knappa och en utlänning som saknade personliga kontakter hade ej lätt att få någon inkomstbringande befattning. Förhållandena voro för övrigt svåra även för landets egna. En simpel adelsman om han ej är rik betyder här alls intet är ett yttrande från denna tid, återgivet av den kända historieskrivaren F. F. Carlsson. Det är icke underligt att Georg först övervägde att lämna Sverige och bege sig hem till sitt land igen. Att han inte kom att sätta denna tanke i verket, synes helt enkelt berott på att han liksom hovets övriga anställda ej fått ut huvudparten av sina intjänade lön. Drottningens kammarherre Johan Ekeblad klagade, att han på ett och ett halvt år icke fått ett öre och hans enda klädning var sliten och tunn som en sidensars. På liknande sätt var det för övriga statsanställda. Rikets skuld efter Karl X Gustafs krig angavs uppgå till tio och en halv miljon daler och härav utgjordes tredjedelen av tjänstemännens icke utbetalda löner.